Viltvård och stödutfodring: planera för hela landskapet

Viltvård är mer än att lägga ut foder

Viltvård börjar med att förstå marken. Föda, vatten, skydd och lugn behöver finnas i ett landskap där viltet kan röra sig utan att ledas mot trafik, känsliga grödor eller bebyggelse. Stödutfodring kan vara en del av arbetet, men den kan inte ersätta bra livsmiljöer eller en viltstam som är anpassad till markens förutsättningar.

Börja därför med en enkel inventering. Gå marken under flera årstider, markera naturliga födokällor, vatten, täta skydd, välanvända växlar, vägar och kända skadeområden. Samla observationer från jaktlaget och prata med markägare och grannar innan en åtgärd placeras nära en gräns.

Skillnaden mellan stödutfodring och åtel

Stödutfodring

Stödutfodring har som huvudsakligt syfte att komplettera viltets tillgång till föda, exempelvis under svåra vinterförhållanden. Den behöver planeras som en långsiktig åtgärd med regelbunden tillsyn. Ett abrupt stopp mitt under en kritisk period kan få viltet att söka föda på nya platser.

Åtel

En åtel använder en mindre och kontrollerad fodermängd för att locka vilt till en plats där jakt bedrivs. Där är säker skjutriktning, kulfång och särskilda regler för åtling centrala. Läs därför den separata guiden om vildsvinsåtel innan en sådan plats planeras.

Viltåker

En viltåker producerar föda på växtplatsen och kan samtidigt skapa variation och skydd. Den är inte samma sak som att köra ut foder. Valet av gröda, jordbearbetning och placering måste anpassas till marken, jordbruket och eventuell skyddad natur.

Syftet avgör alltså både plats, omfattning och uppföljning. Skriv gärna en mening innan arbetet börjar: vilket problem försöker vi lösa, för vilka arter och under vilken del av året?

Regler och ansvar före första åtgärden

Markägarens godkännande är utgångspunkten. Kontrollera dessutom föreskrifter för naturreservat och andra skyddade områden samt aktuella beslut från länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan besluta om förbud eller villkor för utfodring när den medför risk för trafikolyckor eller allvarliga skador på egendom.

Jordbruksverket anger att mindre mängder vegetabiliskt foder under ordnade former normalt kan användas utan anmälan, medan större mängder kan kräva registrering hos länsstyrelsen. Någon fast gräns mellan mindre och större mängd finns inte, utan bedömningen görs från fall till fall. Matavfall får inte användas som foder till vilda djur. Animaliska produkter omfattas av särskilda regler och kan kräva registrering eller tillstånd.

Använd alltid myndigheternas aktuella information framför sammanfattningen här.

Foderplatsen

En bra foderplats är åtkomlig för tillsyn men ligger inte så att vilt behöver korsa en trafikerad väg. Den bör ligga torrt, tåla tramp och göra det möjligt att samla in gammalt eller förorenat foder. Undvik svackor där vatten blir stående och platser precis intill känslig ungskog, grödor eller tomter.

Foder ska hållas rent och torrt. Höhäck eller foderbord med tak minskar markkontakt och gör det lättare att upptäcka spill. Lägg inte nytt foder ovanpå mögliga rester. Små, kontrollerade givor och täta besök är bättre än stora högar som blir liggande.

Flera mindre och genomtänkta platser kan minska trängseln jämfört med en enda stor samlingspunkt. Följ ändå spår, spillning, markslitage och tecken på osunda koncentrationer. Om platsen skapar skador, trafikproblem eller dålig hygien ska den ändras eller avslutas.

Saltstenar

Saltstenar används främst för att ge hjortvilt tillgång till natrium. Placera stenen på en stadig stubbe eller konstruktion där lakvattnet inte rinner direkt ned i ett känsligt källdrag, våtmark eller dike. Fast men dränerad mark minskar risken för djupa trampskador.

Närhet till vatten kan vara praktisk för viltet, men placera inte stenen i själva strandkanten. Välj hellre en lugn plats i anslutning till en naturlig viltväxel och kontrollera marken regelbundet. Flytta eller pausa om marken trampas sönder eller om djuren leds olämpligt.

Vatten

Kartlägg naturliga vattenkällor innan något nytt skapas. Bäckar, kärr och småvatten kan redan fylla behovet och samtidigt vara känsliga miljöer där ingrepp kräver särskild prövning. Grävning, dämning eller nya dammar ska därför inte påbörjas utan att markägaren och berörd myndighet har kontrollerat vad som gäller.

En enkel vattenpunkt måste kunna rengöras, fyllas säkert och kontrolleras ofta. Undvik djupa eller branta behållare där små djur kan drunkna. Flack kant, stabil placering och möjlighet att ta sig ur är grundkrav. Stillastående, förorenat eller algpåverkat vatten ska inte lämnas kvar.

Viltåkrar

Viltåkern bör ingå i landskapet, inte ligga som en isolerad foderö. En långsmal yta med närhet till skydd ger ofta fler lugna kanter än en stor öppen ruta. Samtidigt måste sikten vid väg, maskinernas arbetsutrymme och risken att dra vilt mot grödor bedömas.

Välj växter efter jordart, klimat, tänkta arter och vilken tid på året åkern ska ge föda eller skydd. En blandning med olika växthöjd och mognad kan ge en längre användningsperiod. Undvik betat utsäde och kontrollera alltid produktens användningsvillkor. Anpassa gödsling och jordbearbetning till marken och ta hänsyn till vattendrag, skyddade biotoper och lokala föreskrifter.

Följ upp vilka arter som faktiskt använder åkern och om omgivande skador ökar eller minskar. En viltåker som ser lyckad ut för människan kan ändå ligga fel i viltets rörelsemönster.

Placera åtgärderna som ett system

Tänk i rörelser i stället för punkter. Rita in daglega, skydd, föda och vatten och föreställ dig vägen mellan dem. Åtgärder ska inte bilda en korridor över väg eller järnväg. De ska inte heller samla vilt precis vid bostäder eller göra det svårare att balansera stammen mot skogs- och jordbruksskador.

Principskisserna nedan visar hur en plats kan analyseras. De är inte kartor med universella avstånd. Terräng, arter, markanvändning och lokala beslut avgör vad som är lämpligt.

Checklista före start

1. Syfte, målart och tidsperiod är nedskrivna.
2. Markägaren har godkänt åtgärden.
3. Lokala beslut och skyddsföreskrifter är kontrollerade.
4. Vägar, järnväg, bostäder, grödor och gränser är inritade.
5. Fodret är tillåtet, lämpligt och möjligt att förvara hygieniskt.
6. En ansvarig person och ett tillsynsintervall är bestämda.
7. Det finns en plan för spill, mögel, skador och avslut.
8. Resultatet ska följas upp med samma observationer över tid.

Checklista vid varje tillsyn

• Kontrollera lukt, mögel, spill och stående vatten.
• Leta efter onormalt markslitage och många djur på liten yta.
• Kontrollera om rörelserna går mot väg, gröda eller bebyggelse.
• Notera vilka arter som använder platsen och ungefär när.
• Ta bort förorenat foder och trasigt material direkt.
• Anteckna datum, åtgärd och nästa kontroll.

Följ upp över en hel säsong

Fotografera från samma punkt, notera samma typer av spår och jämför markskador över tid. Utvärdera inte bara om viltet kommer, utan om åtgärden gav den effekt som var avsedd utan nya problem.

Efter säsongen behöver jaktlaget kunna svara på tre frågor: blev djurens förutsättningar bättre, påverkades trafik eller egendom negativt och är arbetet rimligt att sköta även nästa år? Ett nej eller ett oklart svar är skäl att justera planen.